fredag 6 juli 2012

Varför får inte ÖB de pengar han behöver?

Under den senaste veckan har det bland försvarsbloggare varit en livlig debatt kring ÖB uttalande om att Försvarsmakten behöver mer pengar (se exempelvis Wiseman) medan nyheten inte fått något större genomslag i övriga media. Jag har då kommit att tänka på vad Carl Björeman skrev om Nils Swedlund, ÖB 1951-1961 i boken År av uppgång år av nedgång:
"En jämförelse med Helge Jung beträffande överbefälhavargärning utfaller inte till Swedlunds fördel. Utöver skillnaden i ledarstil tillkom en annan, mer väsentlig skillnad: Swedlund saknade Jungs starka känsla för att politikerna måste ha folket med sig i försvarsfrågan. När Swedlund formulerat de militära kraven fordrade han att politikerna skulle stödja dem. De hade ju i 1948 års försvarsbeslut krävt ett försvar utan luckor. Det kravet/löftet borde de hålla sig till och betala för."

Man skulle kunna betrakta Försvarsmakten som en myndighet bland andra vars uppgift helt enkelt är att verkställa regeringens politik inom försvarsområdet, men så är inte riktigt fallet. Försvarsmaktens särställning har sina rötter i den tid då folket fanns till för militären/konungen. Jag tror att det bland militärer under lång tid har funnits, och delvis finns ännu idag, en uppfattning att man vet bäst vilket försvar vi behöver. Försvarspolitik är ett mycket komplext område och försvaret har inte direkt underlättat för allmänheten och politiker att sätta sig in i det; i stället har sekretessen gått före så att mycket få politiker haft någon större förståelse för krigsorganisationen. Försvarspolitiken har därför handlat om pengar, fredsförband och industriprojekt. (När politikerna gjort försök att påverka krigsorganisationen genom att till exempel dra ner antalet brigader i försvarsbeslut så omvandlades dessa till FO-stridsgrupper/svartbrigader.) I huvudsak verkar dock politikerna under efterkrigstiden ha accepterat försvarsledningarnas bedömningar och önskemål; särskilt under åren efter kriget då erfarenheterna från beredskapstiden ledde till en kraftig militär upprustning. När ekonomin i landet försämrades och politikerna som varit med under kriget ersattes av yngre och mer försvarskritiska politiker så började försvarsanslagen skäras ner i förhållande till försvarsledningens krav. Ändå fick Försvarsmakten så sent som 1991-1994 med Anders Björck som försvarsminister igenom i stort sett hela önskelistan. Vi beställde stridsvagnar, stridsfordon, stridsflygplan och ubåtar vilket intecknade materielanslaget under mer än tio år framåt. Sedan dess verkar allt ha ändrats. Orsaken till detta skulle kunna vara att dagens regering nu ser Försvarsmakten som vilket myndighet som helst.

Redan innan Björcks beställningar var levererade och betalade påbörjades den stora ominriktningen. Det fanns inte längre några militära hot i sikte och i stället för att då i onödan ha ett försvar som inte gjorde någon nytta så skulle militären användas, här och nu. I början av ominriktningsprocessen var tanken att vi skulle utnyttja det stabila läget i vår omvärld till att minska de fasta kostnaderna i form av otidsenliga fasta anläggningar. Detta skulle kosta pengar under omställningsarbetet men sedan frigöra medel för materiell förnyelse. Redan när jag hörde detta första gången tvivlade jag på att politikerna skulle gå med på några större nya inköp när man väl genomfört neddragningarna. Efter några år började ominriktningen att löpa amok och nu skulle allt som inte kunde användas vid internationella insatser bort - till vilket pris som helst. Hemvärnet blev visserligen kvar men jag uppfattade att planen var att Hemvärnet skulle dö sotdöden genom en mix av krav, besparingar och ständiga omorganisationer. Det slutliga steget var att värnplikten avskaffades så att försvaret slapp utbilda soldater som inte ville delta i internationella insatser och att de anställda som inte accepterade obligatoriet med internationella insatser sades upp. Men trots att försvarsledningen fått som den velat med ominriktningen så kvarstår problem. Hur har då ominriktningen påverkat politikernas och folkets syn på försvarsfrågan?

- När försvarsledningen slog fast att det inte fanns några militära hot mot Sverige och att det gamla existensförsvaret var ett förlegat invasionsförsvar så försvann också grunden för Försvarsmaktens särställning. Visst verkar politikerna tycka att det är trevligt med internationella insatser och NBG men nu är det inte längre en fråga om rikets existens utan nyttan handlar om internationellt anseende och att plocka politiska poäng.

- När Försvarsmakten väl förlorat sin särställning så ställs samma krav som på övriga myndigheter och främst då att hålla budget men även att uppnå målen för verksamheten. Politiker på alla nivåer är vana vid ständiga krav från tjänstemän, förvaltningar och myndigheter på mer pengar och man vill inte gynna de som inte håller sin budget och inte når sina mål. Nu är Försvarsmaktens budget i balans men Insatsorganisation 2014 kommer inte att vara intagen förrän 2019, Försvarsmakten har svårt att behålla de nya yrkessoldaterna och bland officerarna verkar det finnas ett stort missnöje. Samtidigt har tydligen Försvarsmakten, trots varningar, ansett sig ha råd att köpa in ett dyrt stödsystem, SAP, som driftsatts utan tillräckliga tester vilket lett till stor oreda.

- Folket har givetvis också påverkats av budskapet att det inte finns några militära hot och det finns inte något starkt stöd för de internationella insatserna. (Se När kriget kommit från Göteborgs universitet, länk via Cornucopia.) Själv tror jag dock att avskaffandet av värnplikten är det som nu men än mer på längre sikt gör att Försvarsmakten förlorar folkförankringen.

Det finns inga folkliga krav på mer pengar till försvaret och kanske anser regeringen att man inte vill kasta goda pengar efter dåliga. Sammantaget tror jag att det skulle krävas stora förändringar i hur politiker och folket ser på försvaret för att det ska bli några ytterligare medel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar