tisdag 31 juli 2012

Jules Verne - 123 år före sin tid

I morse läste jag i tidningen att:
Danska forskare är på väg till Arktis för att samla data som kan dokumentera att Danmark och Grönland har rättmätiga krav på havsområden vid Nordpolen.
SvD skriver också att Arktis gömmer rika fyndigheter av olja och gas.

Detta fick mig osökt att tänka på Jules Vernes bok Barbicane & co som utgavs 1889 och som jag för tillfället läser för barnen. I boken strävar Barbicane & co, aka Praktiska Nordpolsbolaget, aka Kanonklubben efter rätten till Nordpolen; allt land och vatten norr om den 84 breddgraden för att där utvinna det svarta guldet:
"Det är ett välbekant faktum att kolfyndigheter finns över hela världen både i Europa och Amerika, och fyndigheterna i Förenta Staterna är sannolikt världens största. Det finns också stora fyndigheter i Asien, Afrika och Australien. Ju mer vi utforskar Jorden, dess fler fyndigheter upptäcks. Vi kommer inte att lida brist på kol på hundratals år. Enbart England producerar 160 miljoner ton per år, och man beräknar att det i hela världen bryts drygt 400 miljoner ton per år. Naturligtvis måste denna brytning ökas för varje år i proportion till industriernas ständigt ökande behov. Kolet är nämligen nödvändigt antingen man utnyttjar ånga eller elektricitet. Världen kan i själva verket liknas vid en carbonivore, en varelse vars mage inte tål annat än kol. Kol används inte bara för uppvärmning utan också som ett basmaterial i många industrier. Efter bearbetning i laboratorierna kan man måla med det, parfymera med det, rena med det, lysa med det och itll och med göra diamanter av det. Dess användningsområde är till och med större än järnets. Vi kommer aldrig att lida brist på denna metall, eftersom Jorden består av järn, men kol förekommer inte i samma utsträckning. Personer som vet vad de talar om, och som ser några hundra år in i framtiden, talar alltid om en kommande kolbrist."

Idag vet vi att det inte finns något land vid nordpolen och med det svarta guldet menar vi snarare olja än kol men i övrigt är det stora likheter. I boken planerar Barbicane & co att förändra klimatet vid nordpolen för att kunna komma åt kolfyndigheterna (spoiler) medan mänskligheten i verkligheten kommit att förändra klimatet genom förbränning av just svart guld. Danmarks anspråk på nordpolen representeras i boken av Erik Baldenak men rätten till området avgörs i den inte av de olika ländernas argument utan av vilket land som betalar mest vid en auktion.

För klimatet vore det bäst om den olja och gas som finns under Norra ishavet stannade där men även utan klimatförändringar borde oljan och gasen sparas för kommande generationers möjligheter att upprätthålla det högteknologiska samhälle vi gjort oss beroende av. Nu kommer vi trots detta antagligen att få se utvinning av olja i Arktis och vi kan inte räkna med att tvister avgörs med fredliga medel. Barbicane & co hade planerat en klimatförändring med hög hastighet så i jämförelse med deras planer går den verkliga klimatförändringen långsamt men nu 123 år senare är kampen om det svarta guldet i Arktis här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar