torsdag 1 december 2016

KFÖ 16: Artilleri - för bra för sitt eget bästa?

Jag har fått uppfattningen att artilleriet inte haft någon särskilt stark ställning inom den svenska armén och att detta förhållande bidragit till att vi idag endast har två artilleribataljoner. Finland som hade egna erfarenheter från kriget satsade på artilleriet på ett annat sätt under det kalla kriget och medan svenska brigader hade en artilleribataljoner (12 pjäser) så hade finländska brigader ett artilleriregemente med två sektioner (24 pjäser). I styrka motsvarande Finlands kårartilleri det svenska fördelningsartilleriet men medan Sverige placerade pjäserna med längst räckvidd, haubits 77, i infanteribrigaderna och äldre pjäser som haubits m/39 och haubits F i fördelningsartilleriet så hade det finländska kårartilleriet pjäser med lång räckvidd (exempelvis 130 K 54 / M-46).

Hur har det kunnat bli så här? Tidigare krig har visat att en mycket stor andel av fiendens förluster orsakats av indirekt eld. Jag tror att en förklaring skulle kunna vara att det är svårt att öva skjutning med indirekt eld samtidigt som manöverförbanden övar. Artilleri- och granatkastareld, även övningsgranater, kräver avlysningar och stora riskområden. Om övningarna för manöverförband och artilleri alltid är skilda åt blir en konsekvens då att manöverförbandens personal inte riktigt förstår nyttan med egen respektive faran med fientlig indirekt eld.

Även vi i hemvärnet berörs av detta. Kompanierna har övningar en tid och plats och granatkastarplutonen en helt annan, det har i alla fall varit så i år. Vi har fått pröva två olika metoder för att integrera hemvärnskompanier med granatkastare i höst. När vi var på Muskö spelades granatkastarplutonen och det sköts inga granater och det fungerar bra när det finns ett stöd för övningsledningen att avgöra om elden skulle ha träffat eller ej. Det är dock ingen typ av övning som jag tror att granatkastarplutonen skulle uppskatta (att bara gruppera och omgruppera men aldrig skjuta). En risk är också att man inte tar så hårt på säkerhetsavstånd till egen trupp när man vet att det inte kommer några granater på riktigt. Under denna KFÖ följde kompanichefer med eldledningsgrupperna vid skjutning och det är ett annat alternativ som gör att de får öva ihop. Däremot blir det inte direkt någon samordning av eld och rörelse. Genom att många av bataljonens chefer varit med på granatkastarplutonens olika förevisningsskjutningar så tror jag dock att förståelsen för indirekt eld är på väg uppåt åtminstone i vår egen bataljon.

onsdag 30 november 2016

KFÖ 16: Fråga till läsekretsen - Format 403

De flesta Dartformaten vi använder är beskriva i utbildningsmaterial mm och uppbyggnaden är logisk utifrån tidigare talsignalering. När det gäller rubricerat format, Eldtillstånd Återtagande, kvarstår dock en osäkerhet efter förra veckans övning. Finns det något ute i cyberrymden som vet hur det är tänkt att format 403 ska fyllas i?

Efter det vanliga huvudet i formatet finns följande rad där själva återtagandet av eldtillstånd ska anges:
     :

Motsvarande struktur finns även i format 401, Eldtillstånd Tilldelning, och där fyller man exempelvis i följande om eldtillstånd med JA avseende 4 eldstötar tilldelas:
JA   :4ES

Jag har letat i lite gamla reglementen och sambandsinstruktioner utan att hitta hur man gjorde återtagande av eldtillstånd vid talsignalering. Om eldtillståndet med JA återtas är det klart att "JA" ska finnas med men kolon indikerar att det är något mer som ska/kan anges. Är det ammunitionsmängd motsvarande tilldelning av eldtillstånd? (Om inte hela eldtillståndet återtas tycker jag att det verkar mer logiskt att ge ett nytt, aktuellt, eldtillstånd.)

Tacksam för svar!

tisdag 29 november 2016

KFÖ 16: Plats att växa?

Det kalla krigets försvarsmakt är för länge sedan borta men i Älvdalen finns många spår kvar. Förutom artilleriminnen som pjäser och bkan-ammunition såg jag bland annat ett klistermärke från pvhkpkomp AF 1 med valspråket Non videri sed esse. (Under gymnasie-PRAO vid väderavdelningen fick jag följa med på en flygtur i en av deras hkp 9.) Toaletterna är fortfarande fulla av klotter från generationers värnpliktiga som i den formen i huvudsak uttryckt sitt missnöje med att de hamnat i Älvdalen för kortare eller längre tid. I år har jag även fått göra bekantskap med Kvarn och dessa båda anläggningar har det gemensamt att de har utmärkta övningsförutsättningar men kanske inte lika mycket att erbjuda i övrigt. När Försvarsmakten avvecklade regementen prioriterades övningsförutsättningar framför personalens trivsel och jag bodde i Umeå när I 20 lades ner vilket kommunen inte hade så mycket emot med tillgång till mer mark. Nu har Försvarsmakten avvecklat de flesta regementena i de större städerna samtidigt som man är beroende av att den frivilliga personalen, både officerare och soldater trivs. Det spelar ingen roll om man har fantastiska skjutfält om inga soldater vill bo där. Exempelvis I 13 (Falun) och I 4 (Linköping) är borta men kvar finns gamla ArtSS (Älvdalen) och InfSS (Kvarn).

Hur det nu än är med uteliv mm på dessa platser så är det här det finns möjlighet att växa med utbildningsanläggningar och kaserner, matsal och övningsfält mm. Jag är övertygad om att det skulle vara lättare att rekrytera soldater till Umeå än till Boden, jag har bott i båda städerna, och det blir inte lättare att rättfärdiga värnplikt om soldaterna placeras långt ute i skogen. Om Försvarsmakten i framtiden vill utbilda fler värnpliktiga kanske det ändå kommer att bli på en utbildningsbataljon i Älvdalen.

måndag 28 november 2016

KFÖ 16: Format 105

En viktig lärdom för mig från övningen var att batteriplatsernas skjutelementräknare (SKER) inte alltid tänker som vi andra. SKER kan ta emot DART-meddelanden men under pågående eldsignalering visar den inte dessa, vilket givetvis är en bra prioritering. SKER kan vara inställd för autokvittens, det vill säga att den automatiskt skickar ett kvittensmeddelande, och det gör att avsändaren får veta att meddelandet gått fram även om batteriplatsen hanterar pågående eldsignalering. Vårt problem var att vi inte fick Format 104 Kvittens som svar utan i stället Format 105 Repetera. Antagligen är detta en mindre bugg som man kan leva med om man känner till den. Nu gjorde vi inte det och sände därför om meddelanden väl många gånger vilket kanske någon uppfattade som DART-spam. Nu har jag lärt mig detta och genom att skriva ner det här så kommer jag förhoppningsvis ihåg det tills nästa övning.

söndag 27 november 2016

KFÖ 16: Finalen

Så har jag nu fullgjort även detta årets hemvärnskontrakt. Trots tio veckors befattningsutbildning och ett par helger med utbildning så var granatkastarplutonens KFÖ faktiskt årets första övning. Under kommande dagar avser jag att skriva några reflektioner men jag börjar med den avslutande skjutningen från gårdagen. Vi hade förmånen att öva med tre granatkastarplutoner och här skjuter två plutoner eldstöt med spränggranater medan en pluton belyser med lysgranater.


söndag 2 oktober 2016

Hemvärnsbataljonens sjölägesbild

Min avslutande reflektion efter förra helgens övning med Södertörnsbataljonen gäller hemvärnets möjligheter att övervaka sjötrafik. Det kändes lite märkligt att när jag var tillbaka för att tjänstgöra i skärgården så var det i ett rent arméförband. Trots 17 månaders utbildning och tjänstgöring inom undervattensspaning och 7-8 års tjänstgöring med marin ytövervakning så är det nu de tio veckornas utbildning inom indirekt eld som smäller högst!

Efter grundutbildning vid Berga Örlogsskolor och 1. Bojbåtsdivisionen/Kustflottan 1993-1995 så blev jag placerad inom det marina hemvärnet i Umeå (Sävar HvO). Fram till 2004 hade det marina hemvärnet, åtminstone längs Norrlandskusten, i uppgift att betjäna radarstationer och sjöstridsledningscentraler. Först var jag chef för en radarpluton med uppgift att betjäna en kustspaningsradar och en närspaningsradar på Holmögadd. Därefter tjänstgjorde jag som stridsledningsbefäl i en sjöstridsledningspluton i Umeå och 2003-2004 i Gävle. Radarstationerna var bemannade med personal som dygnet runt observerade radarbilden och rapporterade mål till en central, som i fred kunde vara en sjöbevakningscentral, via Kustartilleriets stridsledningssystem STRIKA 85. Rapporteringen gick med tråd eller radio. I stridsledningscentralen kunde vi kommunicera med högre chef (central), sidoförband samt med radarstationerna. Detta innebar att det marina hemvärnet var en del av ett väl fungerande nätverksbaserat försvar och även om hemvärnsbataljonsstaben inte var samgrupperad med en stridsledningscentral så hade hemvärnet en egen sjölägesbild i realtid. Efter försvarsbeslutet 2004 avvecklades de här hemvärnsförbanden. Radarstationerna utgick ur organisationen och har nu ersatts av automatiska radarstationer PS-640.

Idag samverkar hemvärnet med marinen när det gäller övervakning av sjötrafik och den tekniska utvecklingen har säkerligen gått framåt med stora steg, både när det gäller bearbetning av radarekon och när det gäller automatisk hantering av mål, men om jag skulle ansvara för sjölägesbilden inom en hemvärnsbataljon skulle jag gärna ha egna förband med förmåga motsvarande den vi hade fram till 2004.

onsdag 28 september 2016

Utredare föreslår värnpliktigt hemvärn

Idag presenterades En robust personalförsörjning av det militära försvaret, betänkande av 2015 års personalförsörjningsutredning ledd av Annika Nordgren Christensen. Att utredningen föreslår en kombination av frivillighet och plikt är ingen nyhet utifrån uppdrag och vad som tidigare kommit fram. När nu utredningen presenterats har jag särskilt intresserat mig för de delar som avser Hemvärnets personalförsörjning.

Utredningen belyser på ett bra sätt utmaningarna för den framtida personalförsörjningen där den största är att rekryteringsbasen av tidigare värnpliktiga i värnpliktsmagasinet åldras på ett ogynnsamt sätt. När det gäller möjliga lösningar anser utredaren inte att det är önskvärt att så många som 800 frivilliga ska direktutbildas till hemvärnet, vilket är Försvarsmaktens planeringsunderlag, (ss. 123-124) då det är bättre för försvaret att de som är frivilliga utbildas längre tid än fyra månader och tar anställning i stående förband eller antas till officersutbildning. Min reflektion angående detta är att det inte är samma sak att söka frivilligt till Hemvärnet som att vilja bli yrkessoldat. Ifall någon söker frivilligt till Hemvärnet måste det vara bättre att denne utbildas för placering i Hemvärnet än att den utbildas vid ett annat förband.

Utredarens förslag är i stället att utbilda 1 000 per år för ett värnpliktigt (totalförsvarspliktigt) hemvärn. Denna förbandstyp benämns lokalförsvarsförband. De som genomfört denna utbildning kan sedan frivilligt söka till Hemvärnet och de som inte gör det krigsplaceras i lokalförsvarsförbanden som förväntas omfatta 150 plutoner. Varje år utbildas 15-20 plutoner om cirka 60 värnpliktiga. Av dessa beräknas 20 % avgå under grundutbildning och 20 % rekryteras till Hemvärnet. Ifall plutonerna hålls samman innebär det produktion av 15-20 lokalförsvarsplutoner per år om cirka 35 soldater. Dessa ska ingå i depåförbanden och vid mobilisering kunna komplettera hemvärnsbataljonerna. Kanske skulle en sådan pluton kunna genomföra slutövning och/eller repetitionsutbildning i samband med en hemvärnsbataljons KFÖ?


Hemvärnet ska fortsätta att rekrytera ur personalreserven och från de som slutar som anställda soldater men beräknas alltså även kunna rekrytera 300 bland de som utbildas till lokalförsvarsförbanden och 300 från direktutbildning till Hemvärnet. Dessa kan kanske komma utbildas tillsammans med värnpliktiga avsedda för lokalförsvarsförbanden. I sådana fall begränsas möjligheten att utbilda och personalförsörja funktionsplutoner som pionjär-, CBRN-, trafik- och granatkastarplutoner. En del av de 300 frivilliga bör enligt min mening därför utbildas för placering i funktionsplutoner.

Sammanfattningsvis känns det som att utredningens förslag är vettiga. Jag ser själv inte riktigt poängen med att behålla tidvis tjänstgörande soldater (GSS/T). Så länge som delar av förbanden består av värnpliktig personal (GSS/P) kan hela förbandet inte disponeras utan att de värnpliktiga kallas in.  (Se även debattartikeln ”Sveriges försvar behöver de värnpliktiga” av Callis Amid.) När det gäller Hemvärnet hade alternativet, som jag ser det, varit att föreslå att Hemvärnet på sikt även bemannas av värnpliktiga. Detta skulle ha inneburit en stor förändring av vad Hemvärnet är och med utredningens förslag finns möjlighet att se ifall de föreslagna åtgärderna räcker för att säkra Hemvärnets personalförsörjning.